Martinsson-dikt...

Ute på havet känner man en vår eller en sommar bara som ett vinddrag.

Harry Martinsson 1904-1978

En av de vackraste dikter jag vet är skriven av Pär Lagerkvist

Vem gick förbi min barndoms fönster

och andades på det,

vem gick förbi i den djupa barndomsnatten,

som ännu inte har några stjärnor.

Med sitt finger gjorde han ett tecken på rutan,

på den immiga rutan,

med det mjuka av sitt finger,

och gick vidare i sina tankar.

Lämnade mig övergiven

för evigt.

Hur skulle jag kunna tyda tecknet,

tecknet i imman efter hans andedräkt.

Det stod kvar en stund, men inte tillräckligt länge för att jag skulle kunna tyda det.

Evigheters evighet skulle inte ha räckt till för att tyda det.

När jag steg upp om morgonen var fönsterrutan alldeles klar

och jag såg bara världen sådan som den är.

Allt var mig så främmande i den

och min själ var full av ensamhet och ängslan bakom rutan.

Vem gick förbi,

förbi i den djupa barndomsnatten

och lämnade mig övergiven

för evigt.

Kan det skrivas vackrare?





Välkommen till min nya blog!

Här ska det skrivas om det vackra, även om det mindre vackra fast det inte känns positivt. Jag ska visa dikter som jag tycker är vackra - andras, oftast, och mina egna, sällan. Ni får gärna skriva i kommentarerna egna dikter eller dikter ni tycker om. Vackra talande ord och meningar, boktitlar, fascinerar mig. Vad har ni för favoritord eller talessätt?

`Sorgmanteln´, är en blyertsteckning gjord av min syster Merja Kangas.